10 april 2014

Utvärdering av spontanjäsningen

Det har gått över 3 månader sedan jag satte mina två första spontanjäsningsexperiment. Vid det här laget borde eventuella enterobakter ha dött av, vilket är vad som annars kan vara skadligt att få i sig. Så nu ska ölen alltså gå att provsmaka utan att jag på något sätt blir sjuk. Och det är väl att rekommendera till er andra som vill prova spontanjäsning.
De två satserna har utvecklat sig på ganska olika sätt, vilket är skoj.
A: Grumlig vätska. Doftar ganska gott av filmjölk, kiwi, skogsmossa och nejlika. Tyvärr smakar den mögel, vilket förstör resten av upplevelsen.
B: Klar vätska. Doftar ganska gott, friskt, syrligt av citron, äpple med en fadd bakgrundston av nejlika. Ölet smakar lite syrligt, torrt och strävt av gummidäck, vegetabiliskt och jordigt. Okej, även om det inte var något vidare gott.
Sats A smakar så illa att den kommer kasseras.
Sats B kommer jag behålla.
 
Ingen av satserna hade tillräckligt med syra för att kunna användas i en lambik. Eventuellt skulle en liten syresättning, så som jag gjort med mina lambikar, kunna öka ättiksyrainnehållet i ölet. Varannan månad kan då korken till damejeannen lyftas av och lite luft blåsas ner. Brettanomyces och acetobakter kan då producera ättiksyra. Dock är detta ingen idé under första uppodlingen då man vill bli av med enterobakter (aeroba mikroorganismer) och hålla en så syrefri miljö som möjligt.
 
Egentligen borde jag ha gjort en ny vört och vidareodlat kulturerna var för sig innan jag gett ett omdömme. Det får istället bli nästa steg med sats B.