Utrustning

Till att börja med tänkte jag visa er vad jag använder för bryggutrustning. Utrustningen har byggts på och förbättrats stegvis sedan bryggpremiären i februari i år.

En 30-litersgryta av rostfritt stål får agera såväl mäskkärl, lakkärl, som kokkärl. Jag använder mig av BIAB-metoden, som innebär att hela lakningsmomentet hoppas över och byts mot att en nätsäck innehållandes malten helt enkelt bara lyfts upp ur grytan. Maltpåsen får sedan rinna av ovanför grytan vilandes på en garderobslåda av metallnät. Meningarna ifall man ska pressa ur maltpåsen går väl isär, men jag brukar ta i ordentligt och pressa ur maltpåsen och har inte kännt av några tanniner i de färdiga ölen.

Nu på senare tid har jag börjat vattenjustera för att optimera resultatet. pH justeras alltid till  5,2 - 5,5 efter inmäskning av malt med hjälp av 80 %:ig mjölksyra. Jag använder pH-mätstickor, som ju inte är helt tillförlitliga, men det får duga.

För porter och stout brukar jag pytsa i lite bikarbonat (NaHCO₃) samt kalciumklorid (CaCl₂).
För mer humledrivna öl blir det istället en skvätt kalciumsulfat (CaSO₄).
Göteborgs kranvatten har följande medianvärden enligt rapport från vattenverket augusti 2012:
Kalcium (Ca): 21 mg/l
Magnsium (Mg): 1,5 mg/l
Natrium (Na): 14 mg/l
Sulfat (SO₄): 25 mg/l
Klorid (Cl): 12 mg/l
Alkalinitet (HCO₃): 61 mg/l

För att hålla temperaturen under mäskningen har jag lindat in grytan i 3 lager liggunderlag och lagt över ett lock av liggunderlag. På så vis sjunker temperaturen normalt sett 4 °C under 60 minuter, som är standardtiden på försockringsrasten för min del. Det skulle väl kunna gå att hålla temperaturen stabilare, men jag nöjer mig med det här. Det är trots allt bara den första kvarten under mäskningen som är mest betydelsefull.

Efter en handfull förbrukade stektermometrar har jag insett att det bara är att ge upp. Idag använder jag mig istället av en sticktermometer med en decimals nogrannhet, vilket är gott och väl nog. Jag hade ju hemskt gärna viljat ha möjligheten att mäta temperaturen konstant under mäskningen, men det här får duga!

För att höja utbytet något under mäskningen brukar jag röra om i mäsken var 15:e minut. Andra faktorer som påverkar utbytet positivt är vattenbehandlingen, temperaturstabiliteten, försockringsrast nära  65 °C, lite malt i förhållande till vatten, och säkert många, många fler saker.
När det sedan är dags att mäska ut brukar jag höja temperaturen under konstant omrörning (annars bränner malten då den ligger som en tjock kaka i botten av grytan) upp till 78 °C, där den sedan får stå i 10 minuter innan maltpåsen lyfts upp. Av någon anledning brukar utmäskningen också höja utbytet lite.

Min stackars induktionshäll tar hand om koket, som ibland kan bli lite väl klent. Här funderar jag på att utöka med en doppvärmare á la grillgaffel, om studentekonomin tillåter.
Jag räknar med ett avkok om 3,5 - 4 liter vatten på 60 minuter med min utrustning. Jag ska säga att jag inte helt fått kläm på vattenförlusterna ännu, så resultaten varierar och jag har problem att pricka det förutsagda OG-värdet. Men för varje bryggning kommer jag närmare, så det behövs nog bara en finjustering i BeerSmith för att värdena ska stämma överens helt med bryggningen.

Hittils har jag endast använt humlekottar, som jag lagt i nätpåsar i den kokande vörten. Anledningen är att kottar skapar mindre bös än pellets och nätpåsarna är enkla att bara plocka upp efter avslutat kok och krama ur.
Om jag brygger en humlebomb i framtiden, så blir det väl ändå till att prova på pellets trots allt.
Jag kör med BeerSmith standardinställningar för IBU-beräkningar, vilket är Tinseth.

Efter koket kyler jag med en 10 meter lång kopparspiral (8 mm Ø), där kallt kranvatten kyler ner ölet till rumstemperatur på omkring 15 minuter, vilket får anses som godkänt även för en humledriven öl. Kopparröret är köpt på Biltema och böjt till en spiral för hand. Liknande lösningar går att köpa färdiga, men jag valde att göra så här för att spara en slant.
Kopparspiralen sänks ner i vörtkoket 15 minuter innan kokslut för att låta den bli descinficerad.

Lyckligtvis passar Humlegårdens 8/12 mm silikonslangar direkt på kopparröret. Biltemas krananslutning monteras på kranen under kylning och där passar Humlegårdens 12/16 mm silikonslangar rätt bra. Då den grövre slangen har samma innerdiameter som den smalare slangens ytterdiameter, så fungerar det bra att bara trä dem över varandra och sätta fast i andra även av kopparröret.

En lätt syresättning görs ofta genom att vispa igenom vörten med en ballongvisp under 3 minuter. Sedan hälls vörten ner i en jäshink och någon form av jäst tillsätts.
Med BIAB-metoden får man ut en grumlig vört med partiklar och mjöldamm från malten. Därför bildas alltid en tjock bottensats i jäskärlet, som jag hittils inte märkt någon smakpåverkan av, så jag tänker fortsätta på samma sätt utan att filtrera ölet innan syresättningen.

Normalt sett låter jag ett öl jäsa 3 veckor i samma jäshink. Sedan sker flasktappning där ölet får jäsa ytterliggare 3 veckor för att bygga upp kolsyra. När jag använder Brettanomyces och andra konstigheter blir det däremot ett annorlunda upplägg.

Jag har valt att tappa ölen på flaskor framför fat på grund av att jag gillar den genuina känslan av hantverk när man får en hembryggd öl på flaska. Dessutom tycker jag att det är lättare att hantera flaskor framför fat när det gäller kylning och transport. Ännu en fördel till flaskorna är priset, då jag återanvänder flaskor och slipper lägga pengar på fyllning av koldioxidtuber samt uppstartskostnaden med inköp av fat, kopplingar, regulatorer och allt vad det är.

Efter att ha gått över från VWP till PBW (rengöringsmedel) och från Chemoxi PRO till Saniclean (descinficeringsmedel), så upplever jag bättre resultat. Det känns speciellt som att det nya rengöringsmedlet gör stor skillnad. Plasthinkarna jag normalt sett använder som jäskärl blir mycket renare och liksom hydrofoba, vilket gör att de stöter ifrån sig vattendropparna.
Jag har hela tiden varit tveksam till kemin bakom VWP, som både ska vara rengörande och descinficerande, men mest rengörande, vilket inte riktigt går ihop. Rengöringsmedlen brukar vara basiska medans descinficeringsmedlen brukar vara sura. Tillsammmans skulle de neutralisera varandra och bli meningslösa. Samma sak gäller Chemoxi PRO, som enligt producenten både ska vara rengörande, men framför allt descinficerande.
Däremot använder jag faktiskt VWP till flaskrengöringen innan tappning med gott resultat. Innan dess sköljs flaskorna ur med kranvatten direkt efter att de druckits upp, sedan får de ligga i ett varmt vattenbad med diskmedel så att etiketterna går att ta bort. Jag föreställer mig att det är bra då VWP ändå ska vara lite descinficerande också, hmm... så länge det fungerar kommer jag fortsätta använda det i varje fall. Känner inte att jag orkar slabba med både PBW och Saniclean, som annars hade varit alternativet, bara för att det är kul.

Med en begränsning av ett mäskkärl på 30 liter, så får jag maximalt ut 10 - 15 liter drickfärdig öl från mina bryggningar beroende på hur mycket malt som ingår i receptet. Jag tycker att det är en hanterbar mängd öl utan att jag ofta hinner tröttna på det, samtidigt som att jag ändå kan dela ut flaskor till bekanta och ha möjlighet att lagra några av dem.

Jag tycker att min bryggmetod fungerar tillräckligt bra för att inte gå över till någonting annat. Utbytet från mäskningen är inte särskillt högt (hamnar ofta på 75 %), men på en så här liten skala spelar det ingen roll om jag behöver lägga till 100 g malt på ett recept. Snarare kan jag i vissa fall tycka att ett lågt utbyte kan vara en fördel, då mer malt krävs för att uppnå samma alkoholhalt, vilket också gör att ölet får mer smak.