Spontan avsmakning

Det var dags för en provsmakning av de spontanjästa prover jag har ståendes här hemma.

Sats B har nu stått i 5 månader sedan jag ympade över lite av den ursprungliga kulturen till ny vört. Tanken är att låta långsamväxande mikroorganismer får ta mer plats i den andra omgången som nu skett.
SG låg på 1,012 och ölet hade blivit glasklart.
Doften var maltig med en lätt yoghurtsyra, kiwi och nejlika. Smaken var även den maltig med väldigt låg syra, nejlika, inget vidare funkig.
Ölet var inte vidare äckligt, men känns inte heller användbar i en pseudolambik. Eventuellt skulle jag kunna tillsätta en kommersiell blandning av mikroorganismer för att försäkra mig om att ölet blir surt, men då ser jag inte riktigt meningen med den här spontanjäsningen, så den här satsen går bort.

Sats C och D, som är lite nyare, provsmakades också. Dessa har stått 5 månader i glasdamejeanner med vörten som ursprungligen spontanjästes. Det borde alltså vid det här laget vara ofarligt att smaka på dem, då enterobakter har dött av syrebristen.
SG låg på 1,007 och 1,008 för C respektive D.
Sats C var ganska klar. Den doftade MrMuscle-indränkt gammal disktrasa, övermogna äpplen och lite petroleum. Smaken innehöll även den mögelartade toner av gammal disktrasa, övermogna äpplen, jordig kompost, petroleum och hade en lätt syra. Den var rätt udda och frän, men faktiskt inte äcklig. Att den fått mögeltoner förvånade väl ingen då en del mögelliknande kolonier bildats under jäsningen. Den är dock inte tillräckligt sur eller god för att jag ska våga använda den på riktigt i en stor sats pseudolambik, så även denna går bort.
Sats D var ganska grumlig. Den doftade jordigt, svart te, mörk choklad, lite övermogna persikor. Lovande! Smaken innehöll jord, mustigt svart te, en lätt fruktighet, noll funk och tyvärr helt utan syra. Den här var inte heller äcklig, men det fattas funk och syra. Tvärr går även den här satsen bort, vilket lämnar mig med noll spontanjästa experiment kvar.

Med dessa resultat känner jag mig nu inte längre lika sugen på att fortsätta försöken med spontanjäsning. I framtiden kanske jag återkommer till detta när jag utvecklat min vanliga pseudolambik, men för ett tag framöver lämnar jag det här åt er andra.

Tebryggning

I brist på frukt i grannens plommonträd denna säsong ska den sista delen av Pseudolambik 2 istället smaksättas med te. Just te kan nog passa ganska bra i den här satsen pseudolambik eftersom att den har ett så pass högt FG och ej lagrats på ek. Jag tror därför att en liten mängd tanniner från teet kan vara trevligt och skapa en snygg balans. Jag valde mellan rooibos och japanskt grönt te, som jag tror kan fungera smakmässigt i detta öl. Nu är ju inte rooibos i teorin ett äkta te, men det får jag försöka leva med. Självklart finns det säkert fler tesorter som hade fungerat minst lika bra, men för att förenkla valet fick det bli så här.

Eftersom att jag inte vill värma upp ölet, och därmed förlora aromämnen och alkohol, så finns det två alternativ för att tillsätta te.
Antingen kallbrygger jag direkt i ölet med tebladen, dvs jag lägger te direkt i ölet och låter detta dra i rumstemperatur under 6 timmar.
Det andra sättet skulle vara att varmbrygga ett väldigt koncentrerat te, som sedan hälls i ölet efter att det fått svalna. Nackdelen här är att ölet späds ut.

Båda metoderna provades först på vattenbryggt te för att se vilka smaker som skulle framhävas med de olika bryggteknikerna. Som referens varmbryggde jag ett te som vanligt. Alla teer avsmakades rumstempererade.

Rooibos
Från vänster till höger har vi kallbryggt, koncentrerat och utspätt samt varmbryggt te.

• Kallbryggt te: 2 msk te fick dra över natten i 2 dl rumstempererat vatten och silades innan avsmakning.
  Teet doftar fruktigt av melon, hibiskus och hö. Det smakar runt och friskt av hibiskus, hö och det finns lite tanniner närvarande. Det här var det godaste teet.
• Koncentrerat och utspätt te: 3 msk tefick dra 5 minuter i 0,5 dl kokande vatten, silades direkt och 20 ml av koncentratet späddes med vatten till 200 ml.
  Teet doftar nästan ingenting. Det smakar väldigt lite, men är grumligt och har mer jordiga toner och tanniner än de båda andra varianterna. Nä, det här fungerade inget vidare.
• Varmbryggt te: 1 msk te fick dra 5 minuter i 2 dl kokande vatten och silades direkt.
  Teet doftar djupt av hibiskus, torkade tranbär och snus. Smaken var lätt fruktig av hibiskus och hö samt hade en del tanniner.

Formosa Milky Oolong

Från vänster till höger har vi kallbryggt, koncentrerat och utspätt samt varmbryggt te.

Man brygger ofta på samma teblad flera gånger när det gäller japanska gröna teer. Under varje bryggning ger tebladen olika smaker. Jag valde dock att bara brygga en gång på varje teblad för att kunna jämföra resultaten.

• Kallbryggt te: 2 msk te fick dra över natten i 2 dl rumstempererat vatten och silades innan avsmakning.
  Teet doftar kaffe, pilsnermalt och hö. Det smakar också kaffe, pilsnermalt, hö, vanilj och är väldigt strävt. Det var inte särskillt gott.
• Koncentrerat och utspätt te: 3 msk tefick dra 5 minuter i 0,5 dl 80 °C vatten, silades direkt och 20 ml av koncentratet späddes med vatten till 200 ml.
  Teet doftar väldigt lite, möjligen en aning persika. Det är grumligt och smakar hö, persika och har en del tanniner.
• Varmbryggt te: 1 msk te fick dra 5 minuter i 2 dl 80 °C vatten och silades direkt.
  Teet doftar vaniljdrömmar, hö, blött gräs och persika. Det smakar även mjukt av vaniljdrömmar, hö och blött gräs. Ett mycket gott te, och detta är uppenbarligen det bästa sättet att brygga detta te på.

Jag kom snabbt fram till att jag föredrog rooibos, som antagligen skulle bidra med mer intressanta smaker till ölet.
Lämpligt nog var också den kallbryggda varianten godast, så valet föll självklart på denna bryggmetod.

Jag skalade upp mängderna och hällde 3 dl rooibos-te i en kokt humlekokpåse med en glaskula som tyngd. Teet vägde 45 gram om någon nu skulle undra.
Nätpåsen av bomull knöts ihop och lades i 2 liter öl. Där fick den ligga i 6 timmar innan ölet buteljerades. Det hade då fått en rödbrun färg, som jag hoppas kommer dra mer åt det röda hållet när ölet klarnat. Smaken drog intressant nog åt syrlig apelsinjuice med hintar av hibiskus, jordigt funk och honung. En större utvärdering av detta experiment kommer då ölet provsmakats.

Flamländskt rödöl

Så här på självaste valdagen tyckte jag att det var lämpligt att brygga ett rödöl. Ett surt sådant, såklart.
Jag tänkte hålla mig ganska trogen till stilen utan knasiga tillsatser. Jag kan inte lova något, men jag ska försöka. Ni vet hur jag kan vara. Eventuellt kommer ändå en del av satsen hamna bland moreller, men det får tiden utvisa.
Jag har hört mycket blandat om Roeselare blend, men enligt en del hembryggare verkar den inte ge särskillt mycket syra åt det första ölet man använder produkten i. Återanvänder man däremot jästkakan efter att första ölet blivit färdigt så ska mikroorganismerna prestera bättre. Eftersom att bakterierna växer snabbare än jästen så blir det en större andel mjölksyrabakterier än i originalkulturen. Dock tänkte jag försäkra mig om att även detta första öl blir bra genom att tillsätta bottensatser från ett par av de få röda suröl som inte är pastöriserade.
Hos de kommersiella exemplaren uppskattar jag en viss restsötma. Ett äldre öl som har lägre restsötma blandas ofta med ett yngre öl som har högre restsötma. Genom att pastörisera blandningen jäser inte sockret ut och ölet kan sedan flasktappas efter att det kolsyrats på konstgjord väg. Som hembryggare har man oftast inte den möjligheten, så jag funderar på hur man ska kunna åstadkomma samma sak på ett annat sätt. Ett alternativ skulle kunna vara att slå ut alla mikroorganismer med kaliummetabisulfit (även kallat vinsvavla eller campdenpulver), för att sedan söta upp ölet med sockerlag på laktos. Laktos är nämligen jäsbart för Brettanomyces, men ojäsbart för Saccharomyces. Vinsvavlan förångas efter några timmar och därefter kan primningssocker och Saccharomyces (exempelvis Safbrew F2) tillsättas för att ta hand om flaskjäsningen. Det jag är osäker på är om man verkligen kan ha ihjäl Brettanomyces med vinsvavla och hur den i så fall ska doseras.
Lite ättiksyra tycker jag är passande i ett sånt här öl, så för att uppnå en lagom mängd kommer jag troligtvis öppna proppen till glasdamejeannen och låta luft komma in i jäskärlet några gånger under den långa fermentationen.Acetobakter och Brettanomyces omvandlar då syret i luften till ättiksyra.

Malt
1500 g pilsnermalt
1500 g munichmalt
1500 g viennamalt
500 g CaraRed
250 g Special B

Mäskningsschema
Försockringsrast, 70,6 - 65,3 °C i 60 min
Utmäskning, 73,3 °C i 10 min
Lakvatten, 80 °C

Humle
20 g Styrian Golding [5,00 %], koktid 60 min

Övriga tillsatser
4 ml mjölksyra (80 %), mäsken
2 krm jästnäring (White Labs), koktid 15 min
20 g franska medelrostade ekkuber, sekundären
2000 g surkörsbär, sekundären
1000 g jordgubbar, sekundären
500 g hallon, sekundären
450 g blåbär, sekundären

Jäst
1 paket Wyeast Roeselare Blend (3763)
2 krm Safale F2 torrjäst
Bottensatsen från en 375 ml flaska Lost Abbey Red Poppy Ale
Bottensatsen från en 750 ml flaska Jolly Pumpkin La Roja

Kolsyrajäsning
6,0 g socker per liter öl för att kolsyra ölen

Data
Koktid 90 min
Flaskvolym: 19,3 liter
OG: 1,055
FG:1,011
IBU: 12
EBC: 33
ABV: 5,9 %

Utförande
2014-09-14 Bryggning.
Återigen sjunker temperaturen alldeles för snabbt när jag brygger med hink-i-hink, trots liggunderlag runtomkring och tillsats av kokande vatten vid ett par tillfällen.
Utbytet blev som väntat, men tyvärr blev det stopp i maltbädden under slutet av lakningen så jag fick inte ut så mycket vört som planerat. Därför tillsatte jag en liter vatten efter att koket avslutats.
Den flytande jästen, torrjästen och bottensatserna tillsattes.
2015-04-06 SG 1,017. Ekkuber kördes 15 minuter vid 150 °C i ugnen för att steriliseras, och slängdes sedan ner i ölet.
2015-06-29 SG 1,016.
4st 375 ml champagneflaskor buteljerades av det naturella ölet.
Tinade bär tillsattes till resten av ölet i damejeannen.
2015-09-27 Buteljering.

Resultat

Både den naturella versionen och den med frukt får ett litet tjockt skum vid upphällningen, som ganska snabbt sjunker ihop till en rand runt glasets kant. Den naturella versionen är rostöd och klar. Den doftar som en komplex blandning av blå druvmust, björnbär, surkörsbär och lite karamell med vanilj ifrån eken. Syran i smaken ligger på en trevlig nivå, där färskplockade blå plommon ligger i fokus, ölet är ganska mineraliskt, druvmust finns återigen ihop med ek, sköna tanniner och lite stall. En riktigt stabil öl med komplexa och ganska eleganta smaker.
Varianten smaksatt med frukt är djupröd och klar. I doften finns kraftig blandning av färska vildhallon, jordgubbar, druvmust, blåbär, surkörsbär och lite kompostfunk. Ölet smakar tydligt surare än föregående öl, utan att bli odrickbart och utan några toner av vinäger. Frukten är mycket kraftigare i detta öl där jordgubbar verkligen ligger i fokus. Det är en riktigt fin smak av solmogna jordgubbar och inga elaka fenoler som jag hört att man kan få från dessa bär. Utöver jordgubbarna finns även surkörsbär, mineraliska toner, vitt vin, lite hallon & blåbär, små tanniner och lätt kompostfunk i smaken. Denna variant, som sticker ut mer åt alla håll och kanter, är ändå min favourit av dessa två. Jag hade önskat en lite lägre syra, så att enbart jäsa med Roeselare blend nästa gång skulle kunna vara ett alternativ.

Munkvillan

Den belgiska motsvarigheten till barley wine är väl vad man brukar kalla quadrupel. Dessa mörka öl brukar ha en ganska hög alkoholhalt samt toner av kola, karamell och torkad frukt utöver de belgiska estrarna och fenolerna. Jag föredrar dom sötare varianterna, och det är något sådant jag ska försöka återskapa med första halvan av satsen. Förebilder är exempelvis De Struise Pannepot/Pannepeut, Gouden Carolus Cuvee van de Kaizer Blauw och La Trappe Quadrupel Oak Aged. Eventuellt kommer en liten del smaksättas med portvin, som jag hoppas ska kunna gå bra ihop med ölet.
Andra halvan av satsen ska däremot jäsas med vildjäst för att skapa en syrlig, funkig och mörk öl. Den ska eventuellt smaksättas med frukt och ek efter en tids lagring.

Malt
3600 g pilsnermalt
2000 g munichmalt
640 g CaraRed
360 g Special B

Mäskningsschema
Försockringsrast, 70,1 - 65,7 °C i 60 min
Utmäskning, 72,3 °C i 10 min
Lakvatten, 75 °C

Humle
26 g East Kent Golding [6,00 %], koktid 60 min

Övriga tillsatser
4 ml mjölksyra (80 %), mäsken
1,2 g NaHCO₃, mäsken
18,6 ml CaCl₂ (33 % lösning), mäsken
1,5 krm jästnäring (White Labs), koktid 15 min
3 krm Maltmagnus klarningsmedel, koktid 15 min
400 ml portvin (Churchill's Late Bottle Vintage 2007), sekundären
200 g russin, sekundären
8,5 g franska medelrostade ekkuber, sekundären
10 ml cognac, Grönstedts VO

Jäst
1 rör White Labs Abbey Ale (WLP500) - 1,0 liter förkultur
Bottensatsen från en 330 ml flaska De Dolle Oerbier Reserva 2012
Bottensatsen från en 750 ml flaska Trios Grande Dame

Kolsyrajäsning
5,4 g socker per liter öl för att kolsyra ölen

Data
Koktid 140 min
Flaskvolym: 16 liter
OG: 1,080
FG: 1,025 /1,019
IBU: 20
EBC: 47
ABV: 8,0 % / 8,9 %

Utförande
2014-08-30 Förkultur satt.
2014-08-31 Bryggning.
Inte heller denna gång satte jag förväntat OG, utbytet blev långt längre än beräknat vilket jag kompenserade för genom att förlänga koket och till slut få ut en mindre volym. Jag hade också problem med att hålla mäsktemperaturen uppe trots att mäskhinken nu var isolerad och påfyllning med kokande vatten gjordes under tiden. Tycker att det är konstigt hur snabbt temperaturen kan sjunka, så detta måste jag lösa om det ska gå att brygga med hink-i-hink-metoden.
Vörten fördelades lika i två plastjäshinkar. Bottensatserna tillsattes till ena hinken.
2014-09-07 Delsatsen med bottensatser hävdes om till en glasdamejeanne.
2014-09-27 Portvin hälldes i satsen utan vildjäst.
2014-10-15 Satsen med portvin buteljerad, FG 1,025.
2015-02-28 Russin och ek tillsatt till den sura versionen, SG 1,019.

2015-08-31 Det var så svårt att separera russinen från ölet att det hela silades genom en saftsil. Ölet fick stå över dagen i en plasthink med isprutad koldioxid från tub för att klarna.
2015-09-01 Buteljering av den sura versionen. Jag tycker att ölet smakar en aning vinäger och vetedeg, antagligen på grund av oxidation.
Cognac tillsattes till några av de buteljerade flaskorna.

Resultat
De tre varianterna testades mot varandra ett halvår efter buteljering av de sura versionerna. Vid den här tiden hade den osura versionen med portvin alltså varit buteljerad i 17 månader. Alla ölen hälldes upp klart djupröda med mochafärgat skum, där skummet endast varade i några sekunder på dom sura ölen medans ett stabilt skumlager bildades i glaset med den osura ölen.

Doften på den osura ölen innehåller skumbanan, nejlika, kola och torkade plommon. Munkänslan är medelfyllig med lite för hög kolsyranivå. I smaken finns skumbanan, portvin, mandelmassa, nejlika, torkade plommon, russin, kola, ganska söt med en del alkohol och etylacetat. Det ska nämnas att ölen som färsk var riktigt spretig och hade ännu mer felsmaker, men efter ungefär ett halvår lugnade den ner sig rätt så fint. Nu har den fått en del pappiga toner som tyder på oxidation, så längre lagring är nog inget den kommer vinna på.

Den "rena" sura versionen doftar russin, vinöst och ek. I den ganska fylliga ölen finns en mild passande syra, rödvin, russin, björnbär, ek och läder i smaken. Kolsyranivån är passande låg, snyggt!

Den sura versionen med cognac är faktiskt ganska annorlunda roligt nog. I doften finner jag vindruvor, vanilj och ek. Det ganska fylliga ölet smakar milt surt, mörk druvmust, lite vitpeppar med alkoholhetta, vinöst, svarta vinbär, russin, ek och läder. Cognacen verkar ge en extra dimension av fruktighet. Riktigt gott och min favourit bland dessa tre.

Den här typen av mörk belgiska öl är min kopp te, där WLP500, Chimay's jäststam, passade kanon. Nästa gång tänker jag däremot primärjäsa ölet svalare för att minska smaken av alkohol och etylacetat. En fylligare maltnota hade också varit trevligt. I övrigt ett redan gott öl där kombinationen av mörkt suröl, russin och cognac definitivt kommer att göras igen. Trevligt också att de sura versionerna bara blev milt sura, denna kultur ska allt sparas.

Inspektion av instrument

Det kan vara vettigt att kolla av hur väl termometern, vågen och pH-mätaren du använder till bryggning faktiskt stämmer överens med verkligheten. Ett snabbt och enkelt sätt att kontrollera detta är att jämföra med ett annat instrument. Stämmer de båda överens och ger samma resultat så är det antagligen frid och fröjd. I annat fall kan det vara värt att göra en mer ingående kalibrering.

Lyckligtvis har jag möjlighet att kalibrera mina instrument på jobbet. Detta görs med kvalitetssäkrad utrustning, som garanterar ett precist resultat.

Normalt sett brukar fem punkter inom mätområdet för en termometer väljas för att sedan jämföras mot två referenstermometrar. Nu valde jag att jämföra min termometer vid endast en temperatur, eftersom att det främst är där som temperaturen är viktig under bryggningen.
Temperaturen jag valde att mäta var 60,00 °C. Min termometer (Voltcraft DET3R) presterade förvånansvärt bra och låg endast 0,2 °C under den verkliga temperaturen.

Jag har två olika vågar som jag använder till bryggandet. En större våg med mätområdet 0 - 5000 gram utan decimaler som jag väger upp malt med. Den andra vågen är i fickformat och har ett mätområde på 0,0 - 1000,0 gram där precisionen är på en decimal. Den brukar jag väga upp humle och salter för vattenbehandling med.
Båda vågarna kalibrerades på samma vis, där jag är nöjd med resultaten. Hade jag bryggt kommersiellt så hade jag däremot varit mer petig och nogrann.

	Liten våg	Stor våg
Nolla	0,0	0
+ 30 g		30
+ 20 g	20,1	50
+ 10 g	30,1	60
+ 5 g	35,2	65
+ 1 g	36,2	66
+ 500 mg	36,8	66
- 30 g		36
- 20 g	16,7	16
-10 g	6,7	6
-5 g	1,6	1
- 1 g	0,6	0
- 500 mg	0,0	0

Brettad Saison

Eftersom att mitt förra försök till att skapa en frisk, funkig belgieninspirerad öl misslyckades så blir det nu en ny variant som jag hoppas kommer likna ölet som jag tar Brettanomyces ifrån, nämligen Boulevard Smokestack Series Saison-Brett.
Den stora skillnaden mot förra gången blir nu att Abbey Ale-jästen är utbytt mot en saisonjäst, vilken jag tror kommer bidra med mindre estrar och göra att ölen känns fräschare.
Hink-i-hink-metoden kommer att användas för att få ut en större satsvolym. Det känns som att det är lika bra när ölet ändå kommer ta så lång tid på sig att bli färdigt. Om några månader delar jag eventuellt upp ölet i flera delsatser som smaksätts på olika vis.

Malt
2000 g pilsnermalt
1000 g vetemalt
600 g munichmalt
600 g puffat vete
600 g havregryn
100 g maltodextrin

Mäskningsschema
Försockringsrast, 66,0 - 59,6 °C i 60 min
Utmäskning, 70 °C i 10 min

Humle
16 g Northern Brewer [10,60 %], koktid 60 min
16 g Styrian Golding [5,00 %], koktid 15 min
27 g Nelson Sauvin [12,30 %], torrhumling 7 dygn

Övriga tillsatser
4 ml mjölksyra (80 %), mäsken
2 krm jästnäring (White Labs), koktid 15 min
750 ml vitt vin (Cono Sur Single Vineyard Chardonnay), sekundären
18 g franska medelrostade ekspån, sekundären

Jäst
1 paket Wyeast French Saison (3711)
Bottensatsen från en 750 ml flaska Boulevard Smokestack Series - Saison-Brett

Kolsyrajäsning
7,0 g socker per liter öl för att kolsyra ölen

Data
Koktid 120 min
Flaskvolym: 19 liter
OG: 1,054
FG: 1,000
IBU: 26
EBC: 10
ABV: 7,2 %

Utförande
2014-08-09 Bryggning.
Jag känner mig ännu inte helt bekväm med den nya mäsk- och lakningsmetoden i och med att det här bara är andra gången jag använder utrustningen. Mäsktemperaturen sjönk mycket snabbare än förväntat, så det får jag se till att tänka på vid nästa bryggning. Dock tror jag inte att det kommer spela så stor roll i det här fallet. Även utbytet blev lite lägre än vad jag trott, så därför hade jag i lite maltodextrin i koket för att pricka mitt OG och dessutom kompensera för den låga temperaturen i försockringsrasten. Koket förlängdes med 30 minuter för att få rätt volym.
Vörten överfördes till damejeanne, både saisonjäst och bottensats tillsattes direkt utan förkultur.

2014-10-08 SG 1,000

Det var ingen dålig utjäsning! Ändå är munkänslan fyllig och len tack vare betaglukaner från havregrynen och den karaktäristiska glykogenbildningen hos saisonjäster. Dock saknar jag funkigheten från Brettanomyces. Den finns där till viss del med lite blött hö och ladugård, men jag vill ha mer övermogen frukt, gammal socka och hästfilt.

Därför tillsatte jag bottensatsen från en flaska Spritköket Brettad Tripel, där jag faktiskt var nöjd med funkigheten. Jag tror visserligen inte att det kommer ha så stor påverkan då inget socker finns kvar i vörten, men det skadar nog inte heller.

2014-12-26 Halva satsen sattes på torrhumling med Nelson Sauvin.

Vitt vin och ekspån tillsattes till den andra halvan som var kvar i damejeannen.

2015-01-02 Den torrhumlade halvan buteljerad.

2015-01-25 Den ekade halvan buteljerad.

Resultat

Utseendemässigt är båda varianterna identiska med en lätt disig halmgul färg, där ett vitt fluffigt skum byggs upp och snabbt sjunker ihop till ett tunnt lager ovanpå ölet.

Den torrhumlade varianten doftar citrus, stall och hö. I smaken finns en frisk pepprig smak, alkohol, stall, en lätt vegetabilisk smak och en kvalmig avslutning. Doften lovar mycket mer än smaken ger, vilket är synd. Detta öl ställdes även ut i Amylases sommarölsträff 2015 och hamnade på en 25:e plats.

Den andra varianten med ek och vin doftar mer vinöst, fat (vanilj och ek) samt stall. Ölet smakar friskt, vinöst, tygligt av fat, lite alkohol och har ett lätt stallfunk. Den känns torr och lätt, vilket antagligen är vinets förtjänst. Jag gissar på att syran från vinet lyfter detta öl mycket. Roligt också att mängden ek samt vin gick väldigt fint ihop och ändå kändes av tydligt.

Detta öl har flera gemensamheter med min Brettade Tripel, vilket jag gissar beror på att samma stammar av Brettanomyces delvis användes. Dock bidrar de inte med något vidare roliga toner, så det är ingen kultur jag kommer fortsätta använda.